Varför blir du rädd?

Skräckfilmer är idag en betydligt mer accepterad genre än vad den var för bara några årtionden sedan.
Vad är det då som gör att människan tycker om att se på saker som skrämmer dem?
Det är inte den frågan som jag tänker svara på nu, utan det jag ska försöka att skriva om, är det faktum att det inte alltid är det monstruösa som skrämmr en, utan det kan vara det helt vardagliga.

Om vi ser på några av de skräckfilmer som tar sig som mest läskiga i min ögon så ligger där Nightmare on Elm Street, Halloween, Coraline och The Others. Något som tre av dem har gemensamt är att de alla utspelar sig i miljöer som man kan känna igen. (Nightmare on Elm Street anser jag är läskig av den orsaken att Kreuger ger sig på en där man ingenting kan göra något det. I drömmarna. Man kan inte be om hjälp, och man kan inte hjälpa sig själv. Gör det Kreuger till genial, eller bara en fegis?)

Om vi tar första exemplet som jag skulle vilja titta närmare på så är det Halloween. I originalfilmen så ser vi ett helt vanlig (om än bråkig) amerikansk familj, där yngste pojken har tendenser mot det makabra. Man skulle kunna kalla Mike Meyers för en psykopat, men det som gör det är att han egentligen inte är ett monster i stil med Dracula eller zombies, utan han är en helt vanlig människa, och filmen utspelar sig i helt vanliga miljöer som man kan känna igen sig i. Det behövs inget odött monsturöst för att skapa monster helt enkelt, ondska finns runtomkring oss.

Coraline jobbar på samma sätt. Boken, tänkt som en barnsaga, handlar om Coraline, vars föräldrar jobbar för mycket, och ofta har annat att göra än att leka med Coraline, som istället börjar att utforska för sig själv. Hon lyckas att hitta portalen till en annan värld. En värld som ser ut precis som den hon kommer från, men lite gladare, lite färgrannare, och med bättre föräldrar. Kruxet är, föräldrarna har knappar till ögonen. Mamman, som i alla andra aspekter är den perfekta mamman (hon lagar god mat till Coraline, och de båda vill leka med henne, och låter henne göra vad hon vill), visar sig vara inget annat än ondskefull, och tar barnens liv ifrån dem. Genom att invagga Coraline i en idyll värld, så försöker hon att få Coralina att ge sitt liv till henne. Vilket barn skulle inte vilja ha ett sådant liv som Coralines andra mamma ger henne?

Vi har här två exempel där det idylliska får besök av ett monster.
Det är i sådana här filmer som det är svårare att skilja på fiktion och verklighet. När börjar det påhittade, och när är världen precis som den är utanför filmen?

Just fallet med Halloween tycker jag är det mest talande för sådana här fall av skräckfilm. Mike Meyers är sprungen ur människa, vare sig utan att ha dött tidigare, eller att ha druckit någon konstig häxbrygd för att få några som helst krafter.

Personligen är jag fortfarande rädd för att någon kväll vakna och se att ljuset från fönstret störs av något, och att det står en livslevande Mike Meyers utanför.